måndag 31 mars 2008

Ofattbart.

080206
På morgonen kommer det efterlängtade blåa plusset på stickan. Sista testet som fanns hemma så jag litade inte riktigt på resultatet. MMS:ade en bild på plusset till min man som satt på utbildning någon stans i Stockholm. Han ringde upp direkt och vi sade egentligen inte så mycket, vi var bara väldigt glada. Jag bad honom att köpa flera tester på hemvägen, alla visade ett blått plus. =) Blivande mor och farföräldrar blir underrättade om miraklet. Lyckan var total.

080207
Vad gör man nu??

080211
Ringer barnmorskemottagningen och får tid för gruppinskrivning och enskild inskrivning. Genast blir det lite mera verkligt. Barnmorska räknar ut vilken vecka jag är i, v. 6.
Ringer min gynekolog för att berätta den goda nyheten, hon hade ett finger med i spelet. Hon vill ha dit mig på ultraljud några veckor senare för att se att allt ser ok ut.

3 veckor till grupp inskrivning och ultraljud. Det va så svårt att hålla tyst, man vill ju verkligen bara skrika ut detta mirakel som faktiskt har hänt.
Jag sitter framför datorn varje ledig stund och läser allt jag kommer över, kanske för mycket...
läser om att gravtesten kan visa falskt positivt, så då får jag för mig att jag inte är gravid, har nog tagit miste.

080303
Gruppinskrivning på MVC, vi och 4 andra par blir fullmatade med information om kost, känslor, illamående, alkohol och tobak. Kommer därifrån med en packe information som man kastar sig över och lusläser från pärm till pärm.

080304
Ultraljud hos min gynekolog, som förresten är det bästa gynekolog som jag har träffat i mitt 27 åriga liv. Jag är sjukt nervös på morgone, tur att vi har en tidig tid. Kommer dit, lägger mig ner och där på skärmet syns ett grått blurr i en säck som ska utvecklas till en livmoder. Det är en sjukt överväldigande känsla att det växer ett litet liv i mig. Det kommer glädjetårar i mängder. Fostret är 1,5 cm långt och vi ser hjärtat som slår. Helt fantastiskt!!! Nu har jag verkligen bevis på att det är något där inne. Går därifrån i en dimma, helt uppslukad av det vi nyss såg på ul skärmen.

Vi (jag och min man) tänker att nu ska vi ta det lugnt till efter v.12, inte planera så mycket, det kan ju faktiskt gå fel. Men det är svårt, vi har redan tittat på barnvagnar, bilstolar, spjälsängar och skötbord. Planerar i hemmet, hur ska vi ha det, ska vi möblera om, var ska bebisen sova. Det är så lätt att bara ryckas med i tankarna, till slut tänker man inte på så mycket annat.

Nu, i skrivande stund har jag passerat v.12 och allt har gått bra, det är ju ingen garanti, men risken har ju minskat dramatiskt om man läser i böcker. Nu har vi berättat till våra vänner, arbetskamrater och släktingar. Det är kul att få så mycket positiv respons.

Jag mår relativt bra, lite illamående till och från, en mage som krånglar lite, har massor med gaser, är sjukt trött, vill helst sova dygnet runt. Humörsvängningar. Jag säger inte mera, det kan min man skriva en hel bok om snart. =)Men alla dessa krämpor kan jag leva med när jag vet vad som kommer ut av det om ca 28 veckor.

I bloggen kommer jag att skriva mestadels för min egen skull, men även för alla nära och kära som jag inte träffar dagligen pga avståndet. Jag vill dela med mig av mina tankar och känslor.

Nu ska jag sova, det var några timmar sen senaste tuppluren.