Sitter mittemot varandra vid frukosten och vi är fortfarande bara två personer. Maken var helt säker igår kväll att "den" skulle komma inatt, så jag såg hans besvikelse i ögonen imorse när jag vaknade lugnt och stillsamt bredvid honom... "Ingenting??"...
Men den kommer, det vet vi båda, den prövar bara vårt tålamod litegrann, vilket börjar tryta för min del eftersom det blir sju resor värre för varje dag som går... Suck. Och så längtar jag så mycket till den stunden vi får hålla vår guldklimp i famnen, svårt att föreställa sig i förväg.
Nu ska jag laga god lördagsmiddag med mys, så kanske busen vill komma ut.
Kram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar